Lukas Moodysson

Lukas Moodysson, född 1969 och bosatt i Malmö, är även verksam som filmregissör. Hans filmer (bl a Fucking Åmål, Lilja 4-ever och Container) har fått stor uppmärksamhet och spridits över hela världen. Nu börjar omvärlden även få upp ögonen för hans dikter. Han har blivit översatt till ryska, serbokroatiska, fi nländska och isländska. Engelska och spanska översättningar är på gång.

"Det har sedan debutdiktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner funnits en balans i Lukas Moodyssons dikter, en balans mellan storheter om man så vill. Där det skrivs om lyckan, måste man också nämna förtvivlan, där det ljusa anges måste man också nämna det mörka, som en referensfärg. När dikten närmar sig området omkring »det heliga« måste också det blasfemiska få göra sig sin plats. Det finns med andra ord en ständig rörelse i dikterna. Också balansen mellan fakta och fiktion kan härledas till detta område, kanske kan man till och med drista sig till att säga att det rör sig om vad man kan kalla för fiktiv-fakta. Det som påminner om lycka är i själva verket förtvivlan, och det som är kärlek blixtrar till som mörkt ljus. En stor del av Moodyssons kärleksdiktning hämtar sin näring från Psaltartexternas djupa brus - det nya, främmande, diktens sår så att säga, är att han låter det spricka upp i ett urbant sammanhang, som en bensinstation eller ett torg. Här möter vi Bibeltexten inte som ett slutet periodiskt system, utan som ett levande språk, skjutet in i samtiden, som levande skott på ett dött träd. Här är verkligheten satt på sin yttersta spets - i både blasfemi och epifani. Skrivandet är också ett sätt att öva sig i mänsklighet, inför sig själv. Det handlar om livet. Dikten sätter världen på spel. Och i rörelse!

                                *

När Lukas Moodysson debuterade 1987 med diktsamlingen Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner var han på många sätt redan en färdig författare. Man kan i den första samlingen finna en rad signifikanta bilder - som är återkommande genom hela författarskapet. Han själv skriver i ett senare sammanhang »Det banala är det basala« - det banala i samma betydelse som den vi finner i Psaltaren, där vardagsorden är återkommande, där man anger platsen där vi existerar, föremålen vi bär med oss. Det liv vi lever här, just i denna stund! Likaså kan man redan i debuten finna den balans mellan självbiografi och fiktion som är utmärkande, inte bara för honom - utan för de flesta begåvade författare. Allt är verkligt, skulle man kunna utbrista - men också mer än bara verkligt. Diktboken var komponerad som en samling, och inte som det brukar bli vid debuter, ett urval av dikter. Boken signalerade med sin energi, sin lyriska kraft att någonting nytt var på ingång. Det fanns en lyrisk fräckhet och ett allvar som man sällan ser kombinerat - det är också en tematik som utvecklats i de följande samlingarna. Det är också redan här man börjar tala om Moodysson som en naturbegåvning, han är »genuin«, »äkta« eller som vi skall se nedan, en poet som »studsar av energi«. Han blir, för att tala med Rimbaud, »en siare«. Detta är naturligtvis sant - men också missvisande om man stannar sin läsning vid ett sådant enkelt schematiskt påstående. I debuten kan man också se det som skulle bli ett av hans kännetecken som poet, nämligen omtagningen - att närapå hypnotiskt låta orden ebba ut och komma tillbaka, genom att upprepa dem:
   
Du måste vara rosenkransen
jag lindar om mitt hjärta
Jag är en sprängfylld blodkropp
bara ett mjukt snitt
bara ett mjukt snitt
Jag är elektrisk som det sista mörkret
Du måste vara rosenkransen
Du måste vara rosenkransen
jag lindar om mitt hjärta

      &n