Ann Jäderlund

Ann Jäderlund, född 1955 och bosatt i Stockholm, är framför allt lyriker men har också skrivit dramatik. Ända sedan sin debut med Vimpelstaden 1985 har hon konsekvent följt en egen linje: hon låter inte bara orden ha de innebörder de har i vardagsspråket, genom att låta språket sjunga avvinner hon orden nya och hemlighetsfulla betydelser. Rytmen är viktig i hennes dikter och hon dröjer gärna vid vissa ord som vartefter får starka laddningar.

I den våg av kvinnlig nyskapande poesi som vi har upplevt i Sverige under de senaste 10-15 åren är hon en av de centrala gestalterna och hennes dikter har befunnit sig mitt i den diskussion om poesin som pågått. En introduktion till hennes författarskap finns i Åsa Beckmans nyligen utkomna Jag själv ett hus av ljus. 10 kvinnliga poeter.

I diktsamlingen Blomman och människobenet, närmar hon sig prosan – hon prövar att använda sig av prosan på poesins villkor. Hennes samlade dikter utkom 2002 som Månpocket.


Av Ann Jäderlund har utgivits:

Vimpelstaden (1985), dikter
Ivans bok (1987), barnbok
Som en gång varit äng (1988), dikter
Snart går jag i sommaren ut (1990), dikter
Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet (1992), dikter
Himlen är förgylld av solens sista strålar (1992), dikter
mörker mörka mörkt kristaller (1994), dikter
Kalender röd  Levande av is (2000), dikter
Iris bok (Alfabeta, 2002), dikter/bilderbok
Blomman och människobenet (2003), dikter
I en cylinder i vattnet av vattengråt (2006), dikter